villarosa.se

KENNEL VILLAROSA SOFTCOATED WHEATEN TERRIER Last update 2024-12-01

coat/päls standard history avel health

Ursprung och Historia

Rasens ursprungsland är Irland och för att förstå rasens ursprung och historia är det bra att också veta lite om landets historia.

Irland har egentligen aldrig varit ett fritt land förrän slutet av 1940 talet. Deras ockupanter; om det varit Kelter,Vikingar, Normander eller Engelsmän har alltid sett till att ta de bästa bitarna och Irländarna har mer eller mindre blivit satta på undantag, hårt styrda av furstar och feodalmän. Upproren har genom århundradena varit många och fruktlösa och de Irländska bönderna blev bara fattigare och fattigare och tvingades att för varje förlust flytta längre och längre västerut till de de karga landskapen på öns västkust.

Strafflagarna förbjöd dessutom dessa fattiga bönder att äga något av värde. Man fick inte heller jaga, inte ens på egen mark, utan det var överhetens privilegium.För att över huvud taget få något i grytan hade man några får, någon ko och några höns. Huvudfödan var potatis och för att överleva var man tvungen att tjuvjaga.

En levnadskonstnär

Till detta behövdes en hund, som var liten och behändig, lättskött och billig i drift. En hund behövdes också för att hålla råttor och andra skadedjur i schack. Man behövde också en hund till att valla hem djuren på kvällen och som vaktade huset om natten. Denna lilla hund var av terriertyp och utvecklades lite olika i de olika landskapen. Jag skriver “lilla” med jämförelsen till de hundar som de rika godsägarna höll sig med, varghundar, settrar och den gamla rasen Irish Beagle bl.a.

De här Terrierna kom att bli rena levnadskonstnärer och endast de starkaste överlevde och reproducerade sig. Man hade på den tiden inte dagens sellektiva avel, utan en grannbonde några kilometer bort hade kanske en tuff och stark hane som uppvaktade och parade gårdens tik. Valparna föddes ute i lador och skjul och tikarna fick själva sköta allt. De valpar som överlevde behölls eller byttes bort.

Dessa små terrier var så vanliga på de Irländska gårdarna fram till 1800-talets mitt att ingen tänkte på dem som någon ras utan de betraktades helt enkelt som bonnhundar eller “byrackor".

Efter nödåren i mitten-slutet av 1800-talet där tre fjärdedelar av befolkningen antingen svalt ihjäl eller emigrerade, fanns inte många hundar kvar och i början av 1900-talet var rasen nästan utdöd.

Ett par hundintresserade män åkte runt på ön och inventerade vad som fanns kvar. Med de hundar man hittade startades en räddningsaktion som Maureen Holmes åtog sig att fullfölja. Något som hon gjorde med stor kärlek och hängivenhet under många år. 1937 blev rasen erkänd av Irländska Kennelklubben.

Det finns många bevis, skriver Maureen Holmes en av rasens största beundrare, för att Wheaten Terriern är den älsta av de Irländska terrierraserna.

I gamla böcker och brev omnämns de vetefärgade "open coated" terrierna i County Kerry och gamla uppfödare av rasen på Irland hävdar att rasen funnits på deras gård i minst fem människogenerationer. Det finns även ett fåtal gamla tavlor där omisskännligt Wheaten Teriern finns med. Många sägner och historier berättar om duktiga och modiga hundar genom århundradena, men för dessa historier finns naturligtvis inga bevis. Något som däremot är bevisat, är att man vid utgrävningar funnit mycket gamla hundskellett som är väldigt lika dagens Wheaten.

Vad som kännetecknade rasen på den här tiden var naturligtvis den mjuka blanka lite lockiga vetefärgade pälsen, den stora svarta nosen, de kraftiga käkarna, storleken som inte fick överstiga 50 cm eller understiga 40 cm och temperamentet som skulle vara skarpt. De skulle kunna ta upp kampen med en ilsken grävling, men ändå inte vara aggressiva mot människor. Däremot skulle de vara avvaktande mot främlingar. Typen utöver detta var inte homogen. Det viktigaste var dugligheten.

Rasens utveckling

Rasen har utvecklats lite olika i olika länder och man talar om olika typer av rasen.

Det finns två distinkta typer som generellt skiljer sig ganska markant från varann både när det gäller utseende och temperament. Den Irländska typen har en blank, silkig päls, som påminner om människohår. Dessa hundar har en tung benstomme med hård och kraftig muskulatur och är något längre än de är höga. Huvudets form och uttrycket skiljer sig med en flatare skalle och ett kraftigare käkparti från den nedanstående Amerikanska typen. Dessa hundar har också ofta mera lek och jaktlust och upplevs av många som "busigare". De är också mera "förarveka" med villket menas att de är lättare att styra. Det är denna typen som FCIs rastandard beskriver.

Den Amerikanska typen har en stor och i allmänhet ganska matt och ullig päls. Under pälsen är kroppen oftast betydligt spensligare med en lättare benstomme och mjukare muskulatur. Den Amerikanska typen är oftast väldig kort (kvadratisk) och ofta övervinklad i bakstället. Huvudets form är betydligt ädlare och längre och påminner mycket om en Kerry Blue. Dessa hundar har ofta liten lek och jaktlust och är svårare att motivera. Denna typen är ett diskvalificerande fel enligt FCIs rasstandard.

Utöver dessa två distinkta typer finns många olika varianter och sedan början på 2000 talet har det varit ett stort internationellt avelsutbyte, som slätat ut gränserna mer och mer.

Från att ha varit en i stort sett okänd ras blev den under slutet av 90- och början av -00 talet en av de populäraste Terrierraserna i många länder världen över. I sverige var den under några år den största terrierrasen med över 700 nyregistreringar per år.

Före 80-talet levde rasen en ganska anonym tillvaro i Sverige. I början av 1980-talet importerades CH Lontree Lucky Star från Amerika. Han var av en helt annan typ än de som synts tidigare och han ställdes ut flitigt . Han fick snabbt många framskjutna placeringar och tikägarna stod i kö för att få använda honom. Under tre års tid var han far till mer än 50 % av alla valpar som föddes. Han blev även flitigt använd i Norge och Finland och kom att dominera aveln i hela Norden i mitten av 80-talet.

Rasen gick en ny framtid till mötes.

De få uppfödare som vid denna tiden var verksamma kunde inte producera valpar i samma takt som efterfrågan och det var inte ovanligt med en väntetid på 2 år för att få en valp! Den Amerikanska typen blev mycket populär och nästan ingen ville ha den Irländska längre. Rasklubben fösökte på alla sätt, påtala att den Irländska var den korrekta enligt rasstandarden, men ingen lyssnade och de Irlandstypade hundarna åkte ut med 2-or och ibland även 3-or (good) i utställningsringarna. På Irland var man förtvivlad över rasens utveckling i USA och Norden och ungefär samtidigt växte en tredje typ fram i England.

I och med rasens ökade popularitet steg registrerinssiffrorna snabbt, likaså gjorde antalet uppfödare. Från att ha funnits ca 8 st registrerade 1985 steg antalet under en 10-årsperiod till över 100 uppfödare 1995! Rasen blev också en populär utställningshund och det var inte ovanligt med 60-80 hundar anmälda till en utställning. I början på 00-talet började dess popularitet stagnera och till normal utställning låg antalet anmälda på 30-50 hundar förutom på utställningar med domare som vill ha den irländska typen. De brukade dra uppemot 100 talet anmälningar. 2010-talet började med att registringssiffrorna skönk ner till 300 valpar, en nivå som rasen hade i början av 90-talet. Anmälningssiffrorna till utställningarna var nere på runt 20, ibland ännu lägre, och många uppfödare fick gå kvar med valpar.

De Amerikatypade hundarnas popularitet höll i sig i ca 10 år. Rasklubbens ansträngningar att få den Irländska typen erkänd hade sin kulmen vid domarkonferensen i Västerås 1993. Man hade bjudit in Maureen Prockosch, Kennel Newkilber, från USA att vara föreläsare samt domare på Terrierderbyt dagen efter. Där hade hon 107 Wheaten att bedöma och Bäst i Rasen blev slutligen Villa Rosas Big-Wig. Detta blev början till en vändpunkt.

Ett par år senare rapporterades det att ett fleral valpar dött i PNP. Det visade sig att föräldrarna till dessa valpar var de topp-vinnande och mest använda och populära avelshundarna. Detta slog hårt mot rasen och många uppfödare fick se hela sitt avelmaterial obrukbart. Några slutade helt, andra köpte in nytt och några försökte jobba vidare med sitt gamla avelsmaterial och para med obesläktat sk.utavel. Detta blev den stora vändpunkten. Nu ville alla ha de irländska linjerna eftersom de inte ansågs bära anlaget för PNP.

Ungefär samtidigt med detta visade sig en annan sjukdom stort i USA. En sjukdom som kallas Proteine Loosing Disease (PLE/PLN). Under en period dog ca 30% av de amerikanska hundarna i denna sjukdom. De amerikanska uppfödarna arbetade hårt för att kartlägga utbredning och arvsgång och idag är fallen inte lika många, men man vet fortfarande inte arvsgången på någon av dessa sjukdomar om det nu är ärftligt. Man tror dock att de är ärftliga och har hittat markörer som förekommer hos sjuka hundar, men som inte alltid gör det. De kan vara ett hjälpmedel men man skall nog inte förlita sig för mycket på dem.

Rasen finns idag representerad i många länder världen över och är populärast i USA, England och Sverige men populariteten växer enormt i många av de östeuropeiska staterna tex. Ryssland, Polen och Tjeckien. På Irland betraktas den fortfarande en "bonnhund" med en ganska låg status jämfört med den Irländska Varghunden, Irländska Settern, Irländska Terriern* och Kerry Blue Terriern* (*nära släktingar till Wheaten). Reser man till Irland för att se och träffa många Wheatens blir man mycket besviken. Där är några få uppfödare och det mesta av deras valpar säljs på export.

Origin and History

A translation into English will soon be made.

Share |