villarosa.se

Villa Rosas Uisge Dew

Dagges sjukdomsförlopp.

​

 

Detta är väldigt svårt att skriva eftersom Dagge på något sätt var min mycket, mycket speciella hund. Vi har haft många hundar genom åren och alla var varit underbara på sitt sätt men Dagge var min på ett alldeles speciellt sätt ända sedan han föddes. Jag har förträngt alltihop och vill bara minnas det fina men jag har under gårdagskvällen försökt, med hjälp av Christer, komma ihåg och återskapa allt igen. Det var tungt, mycket tungt......

 

Han var en underbar hund med en underbar mentalitet. Mjuk god kelig, lekfull, lugn och sansad i trängda situationer, busig, inte hundaggressiv, stolt. Kunde alltid ha honom lös. Han var valpig länge. Minns när vi var på världsutställningen i Danmark 2010. Vi bodde på hotell i Århus. På kvällarna var vi nere i stan och åt på uterestauranger. Dagge var alltid med. Minns en kväll när vi går utmed en kanal där det är fullt med uterestauranger på. rad och man går liksom mellan borden.  Det är mycket folk med hundar där. Plötsligt börjar ett gäng Wheaten skälla och bråka mycket häftigt när vi passerar. Han rör inte en fena utan visar stolt att alla Wheatens är inte som de där galningarna. Vi äter på en av restaurangerna en bit därifrån och hör deras hundar gapa lite då och då när hundar passerar. När vi går tillbaka hemåt rör han inte en fena då heller trots att de börjar slåss och välter ett bord, utan passerar stolt och glad med svansen i topp helt opåverkad. Han var ju dessutom så snygg så många vände sig om och tittade på den stiliga hunden.

 

Vi ställde honom en del och det gick bra. Han vann en hel del i Danmark och hade två cert  där. Han var nästan alltid med mig och oss överallt. På sensommaren för drygt två år sedan märkte vi att han inte mådde bra. Han var sig inte lik, var trött och ville inte hänga med och var på dåligt humör ibland och åt dåligt. Vi tog honom till vår veterinär som undersökte honom, hon misstänkte någon fästingburen sjukdom och vi fick medicin. Han blev bättre och provet visade på Erlichias/Anaplasma men veterinären sa att han kunde ha även Borrelia fast det inte syntes i detta provet. Vi fortsatte med medicinen ett tag till.

 

Ett tag efter vi slutat med den märkte vi att han inte var snäll mot Rosie som varit hans tjej sedan hon kom och som vuxit upp med honom. Vid ett par tillfällen när jag talade om för honom att så fick han inte göra så hotade han mig allvarligt. Jag frågade vår vet och hon sa att tyvärr är det en ganska vanlig biverkning/följdsjukdom på fästingburna sjukdomar med just humörsvängningar och personlighetsförändringar. Ibland går det över ibland blir det värre sa hon. Fram mot jul blev det värre och till slut bet han mig ganska plötsligt och oväntat när jag reste mig ur kökssoffan för att en valp skrek till i valprummet. Det blev ohållbart. Chris fick tillbaka sin hundrädsla sedan han blivit ordentligt sönderbiten av en pensionatshund för 20 år sedan. Vi kontaktade vår vet igen och eftersom vi sett detta förr och vi känner henne väl och har fullt förtroende för henne beslutade vi att ta bort honom. Jag går inte in på några detaljer här för det orkar jag inte men han hade inga kramper eller något som kan liknas vid EP. Eftersom det är svårt att få ersättning för mentala störningar brydde vi oss inte om att  ta det med försäkringsbolaget för jag skulle aldrig få tillbaka honom ändå. Jag pratade med vårt försäkringsombud och hon sa att det är mycket svårt att få igenom sådant. Så det finns inget på honom där.

 

Kickie Norrby

Krukö den 4/1-2014

 

Tillbaka»

 

​