​

Det var grymt nära att det inte blev av.... Två små barn med feber, och så jag som jobbar,
var sjukt nära att sätta käppar i hjulet för dagens jakt, men så löste det sig med barnvakten till slut och tur va väll det!
Det var en liten bit att åka på snöhala vägar och förväntningarna var stora.

Precis som vanligt!

Faxe kommer lös och han flyger fram över snöpudrad mossa där ytan fått lite lätt skare! Direkt får han tag i ett par hjortar som han drar iväg efter och de far förbi Andreas på ganska nära håll.

Om han ändå varit mer beredd med bössan....

Nu va han inte det och den hjort som kommit nära får löpa vidare genom skogen även framöver.

Några minuter senare drar Faxe iväg efter något som troligtvis var en gris. Andreas pausar, väntar, lyssnar. Vart tog de vägen?! Han tar några försiktiga steg framåt och blir ganska kall. Precis framför honom bara 3-4 m reser sig en stor galt!

Oj vad de är stora när de kommer så nära!
Som tur är, så är inte grisen så intresserad av att lära känna Andreas, utan väljer att kasta sig åt sidan och springa iväg i en väldig fart.
Andreas andas ut och då kommer Faxe tillbaka till honom!

Snabbt visar Andreas på Faxe på den uppskrämde galtens spår och Faxe är inte sen att hänga på, tyvärr stannar inte grisen så Faxe bryter efter ett kort förföljande.

Faxe och Andreas fortsätter vidare och det blir något kortare drev på hjort där djuren snabbt sticker in på fel mark.

Men så plötsligt hör Andreas hur Faxe skäller igen. Ganska nära. Han börjar smyga sig fram mellan träden.

Snart får han se Faxe jobba med en liten samling  grisar. Några kultingar och några lite större. Han ser hur ett vuxet vildsvin gång på gång gör utfall mot Faxe!
Hunden slänger sig i sidled och parerar. Han är smart och smidig och löser det snyggt! Strax efter går grisarna loss och ger sig av.
Faxe hänger efter. Strax hör Andreas åter skall då grisarna återigen har valt att stanna till, men efter bara någon minut så väljer grisarna att sticka igen och Faxe bryter strax där efter.

Faxe och Andreas fortsätter in i såten ca 300 m då det återigen kommer skall från honom, Andreas vet att det finns en passkytt i den riktningen och tankarna börjar snurra....
Vad är det egentligen Faxe skäller på? Skäller han på passkytten i sitt torn?!

​

​

 Stolt husse och skytt med sin jakthund

​

Så smyger han sig vidare i riktning mot skallet. Andreas känner att han måste ta reda
på vad som försiggår. Han viker undan de sista grenarna som skymmer sikten och får en klarare överblick.

NEJ, det är inte passkytten som är föremål för Faxes ståndskall. Skallen matas mot en gran och under den hör han hur det frustar. Skytten sitter inte många tiotals meter bort men hund och gris skyddas bakom sig av en stenhäll och det är livsfarligt att skjuta. Återigen avvaktar Andreas medan Faxe dansar runt granen ackompanjerad av sina egna skall.

Rätt som det är tar sig en gris ut och drar iväg. Han kommer inte många meter förrän Andreas har avslutat det för grisen. Snabbt och rätt. Skottet satt där det skulle, men då bestämmer sig den andra grisen, den under granen, för att ta till flykt.

​

Den får löpa och Faxe hänger på den, men får inte stann på den! En stund senare kommer han tillbaka och möter upp Andreas och den andre passkytten från tornet.

​

De är nöjda, riktigt nöjda, Allt gick så fort och så rätt till, att man inte kan göra annat än att stråla ikapp med de iskristaller som ramat in denna fantastiskt händelserika dag!

​

En jaktfri helg va det tänkt! Det fanns inget planerat alls. Jag skulle jobba hela lördagen och och så fanns det ju lite farsdags planer för söndagen!

Nej, tiden räcker helt enkelt inte till ibland så ingen jakt alls denna helg...... så va det tänkt.... Men man får ju inte vara sämre än att man kan ändra sig!!!

​

Vi hann inte mer än att sätta oss i bilen hem från restaurangen, efter farsdags middagen, så började telefonen gå varm! Nej, det är ju så dumt att inte tänka om ibland.......

....så en timme senare var Faxe och Andreas på väg ut i skogen och det skulle bli bästa tänkbara farsdag present för de båda farsorna.

Efter väldigt mycket stolpe ut under den här jaktsäsongen skulle det äntligen bli vinst av högsta sort. Ebb blev till flod, dal blev till berg, regn förvandlades till solsken, de hamnade högst upp på prispallen, en kviga föll från ett skott av en passkytt och det var Faxe som drev kvigan ! Yes, där satt den!

​

Men älgen sprang iväg! Fan! Skytten blir fundersam. Det är så lätt att börja tvivla på sig själv när man vill så mycket! Man inte bara vill, det bara får inte gå fel! Ett skott skall sitta där det ska. Det får inte gå fel! Ingen skytt vill något hellre än att träffa mitt i prick men ändå händer det ibland!

Var detta ett sådant där tillfälle eller hur gick det med kvigan!? Av någon anledning så bröt Faxe jakten på kvigan när skottet gick.

​

Andreas har kopplat upp Faxe och går fram till skottplatsen.

Han finner blod och det är mycket och det är ljust!

​

​

Han lugnar och tryggar med ord om att skottet suttit där det skall. Skymningen är på väg och de vill finna älgen fort. Snabbare än man tror så har mörkrets ridå sänkt sig. Det gäller nu att arbeta fort och vad kan vara snabbare än en rutinerad eftersökshund när skogen inte bara vill bli mörk utan även är tät?! Faxe har med åren hunnit skaffa sig en hel del rutin vad det gäller eftersök och Andreas visar honom på. Det krävs inte mycket spårning förrän Faxe hittat älgen. Den är död och skytten kan vara lugn. Han hade gjort ett bra jobb!

​

Faxe lägger sin sista energi för dagen på att lugga älg medan berömmande ord ljuder i skogen och händer stryker hans päls.
Det är belöning nog för en jakthund det!

​

Älgjaktsveckan är väldigt speciell.

​

För någon som mig som står lite utanför och tittar på, men ändå är mitt upp i det, så förstår jag hypen, men kan ändå inte låta bli att skratta lite åt den!

Det ska läggas upp planer, pass skall delas ut, strategier skall läggas och så skall det sittas ute och frysas en del. För min egen del skulle jag aldrig klara av att sitta ute i flera timmar i sträck och bara stirra på löv som leker i vinden.

Dessutom är jag inte gjord för kyla och jag är verkligen kass på att vänta. Tålamod är INTE mitt mellannamn. Tur att jägarna verkar vara lite hårdhudade emellanåt.

Det där med planering...

De första dagarna sitter Andreas, som vanligt, på en lite mindre mark som inte tål hundsläpp. Där får de vackert sitta och titta på de där löven, jag pratade om, i hopp om att en älg skall råka ramla in, inom skotthåll! Det tråkiga var att älgarna inte snubblade åt "vårt" håll utan löven fick hållas i vinden och dess ensamhet.

Tiden går fort när man har roligt (lite ironi från min sida) och hux flux va det så onsdag. Mitten av veckan och hur firar man bäst en lille-lördag i älgjaktsveckan?!

Jo man packar väskan med mackor, kaffe, choklad, spårlina och pejl! YES! Nu skulle det bli hundsläpp och spänningen är så där olidlig och darrade värre i luften än alla löv i på passet i skogen vindade tillsammans!

Hundarna packades med in i bilen. Det är inte utan att även jag hoppar lite jämfota när det är dags at få släppa Faxe! De har en liten bit att åka så före avfärd så blir det en ordentlig promenad så de tål att ligga stilla en stund.

​

​

​

När det så var dags att få släppa på Faxe i en såt verkar intresset minst sagt svalt från Faxes sida! Tänk så frustrerande att inte heller nu få fram en älg när man suttit på pass i två dagar och bara laddat för det här!

De bestämmer sig för att bryta och ta upp ny såt där ett ensamt hondjur varit synligt tidigt på morgonen. Det var dags för ett försök nu. Passkyttar sattes ut längsmed en kraftledning. Faxe släpps lös och ganska snabbt tar faxe upp älg.

Älgen har turen med sig och sticker åt helt fel håll för skyttarna. Faxe hänger i en bit men släpper efter ungefär 700 meter och kommer tillbaka till Andreas. 

De fortsätter några hundra meter in i såten och rätt vad det är drar Faxe iväg på nytt! Snacka om oflyt, även den här älgen klarar sig. Skyttarna sitter till höger, Andreas går rätt fram och Faxe drar iväg med älgen åt vänster. Älgen vinklar av och beger sig bakom Andreas och upp mot skyttarna, men älgen var helt enkelt för snabb och Faxe lyckas inte få stopp. Därmed släpper han och kommer tillbaka. Djuren har lyckats vinkla av igen och försvunnit bort så ingen passkytt får skottmöjlighet!

Nu börjar Faxe bli mör i kroppen. Han har gjort 1,5 mil, i skogsterräng, och det är dags att bryta för dagen. Det blir inte alltid som man har tänkt sig men det kan bli bra ändå! Trots att inga djur blev skjutna så blev Andreas och Faxe inbjudna igen. Det blir två dagars vila och och på lördag är det åter dags att göra ett besök hos jaktlaget!

​

Skall bli spännande att se åt vilket håll älgarna har tänkt att vinkla den gången! ;-)

Älgjakten närmar sig med lika snabba steg som en älg vinner mark under sina klövar när den far fram genom skogen!

Möten hålls och planer smids.

​

För Andreas är det mesta klart för första veckan. Ja nästan i alla fall. Som vanligt finns det en glipa här och var men de brukar täppas till allteftersom dagarna går. En del i uppladdningen för hundarna innebär massage och stretchning. En del står jag för själv men när en vän på Facebook la ut att hon är under upplärning för att bli hundmassör och sökte hundar att träna på va jag inte sen att nappa.

Sagt och gjort , en riktigt tidig morgon några dagar senare kliver så Alma Ohlin in genom dörren.

​

Hon bekantar sig med hundarna eller ja, alltså, hundarna bekantar sig med henne när de välkomnar henne hem till oss. De pussar och nosar och bestämmer sig för att hon är ok. Hon får kliva in! Hahahaha, ja vilken välkomstkommitté de är! De slår sig ner på golvet och Faxe är först ut. Störst går först och lillasyster får vänta!

​

​

Det är viktigt att ta hand om sin hund för att hålla den i trim. Faxe har ett par år på nacken nu men precis som ett fint vin blir han bara bättre och bättre med åren.

Han är en på miljonen på så många vis. Ingen är som han och det bästa är att han är vår! Ja, sedan finns det några stycken som vill låna honom förstås. Det har börjat bli tydligt nu de sista dagarna.

​

Jaktlagen har sina möten och en punkt på mötena brukar vara att ha koll på potentiella eftersökshundar med rätt kapacitet!

Om du nu börjar fundera på om det är skryt på gång så är svaret JAAA!

Faktum är att det nu är sju utomstående jaktlag som hört av sig och bett om att få ha med Andreas och Faxe på deras lista över eftersökshundar. Det är baske mig inte illa pinkat av den där "sällskapshunden" till jakthund som vi har!

​

Lika stolt som jag är över dem, lika nervös är jag att något ska hända då en av anledningarna till att de vill ha med just Andreas och Faxe är för att de vet att de har gjort en del eftersök på gris vid det här laget. Just vildsvin har också börjat dyka upp på både det ena och det andra jaktlagets mark. Snacka om skräckblandad förtjusning!

Håll tummarna! Nu kör vi!

 Bild o text Therese Agdur ©

​

Tiden går fort och mycket har hänt!

Faxe har fått en lillasyster, Stella, med allt vad det innebär. Det är så fantastiskt roligt att se dem tillsammans! Han fostrar och busar med henne med det stora hjärta och tålamod som han har! De leker och leker och leker och leker! Och myser och myser och myser! Det gick rätt fort för Faxe att godkänna henne vilket känns rätt underbart!  De kan ligga och vila tätt, tätt intill varandra! Det är en sådan glädje att se dem tillsammans att jag inte kan få nog. Njutbart är vad det är!

​

Även om mycket tid läggs på Stella just nu med hennes spårträning så är det så himla smidigt att ha Faxe här hemma. Eftersom han är bra på sina eftersök och eftersom jägarna häromkring har fått upp ögonen för detta så får han sin stimulans ändå i form av skarpa eftersök! Inatt var ett sådant tillfälle! En granne ringer och säger att han har skjutit på en gris men han är osäker på om den verkligen ligger eftersom grisen försvann från skottplatsen i ett fullständigt rasande tempo! Det tar inte många minuter innan Andreas och Faxe är på plats! Eftersom de inte vet statusen på grisen så väljer skytten och Andreas att själva gå och undersöka skottplatsen innan de släpper på Faxe. De letar fram ett par bloddroppar som visar sig vara ljusa och fina. Bra! Då är det ett lungskott vilket i sin tur innebär att det troligaste är att grisen ligger någonstans!

 

​

Så hämtar de då Faxe. Som vanligt när det är eftersök på gris så är tanken att han skall få frispåra. Återigen går säkerheten först så pejlhalsbandet träs över hans huvud så det vilar tryggt runt hans hals. Sedan visar jägarna på honom på bloddropparna. Det tar en liten, liten stund innan Faxe rett ut vad som förväntas av honom. Sedan bär det iväg. Skytten känner sig lite osäker på om Faxe verkligen har tagit upp rätt spår. Han tvivlar på att han gett sig av åt rätt håll!. Andreas har varit med om detta så många gånger förr och lugnar honom med att det bästa är att lita på hunden. Faxe brukar ju trots allt veta vad han gör! Så även denna gång! Ett par minuter och drygt 100 meter senare så visar handenheten att Faxe står still. De har redan börjat smyga så sakta efter i det spår som Faxe valt att gå så de är snart framme! Mycket riktigt, där står han och luggar i grisen för fullt och jobbet är avklarat för den här gången! Slutet gott, allting gott! Skytten som inte tidigare sett Faxe i ett skarpt eftersök berättar hur häftigt han tycker det är hur Andreas visar på honom på ett par bloddroppar och några minuter senare har han hittat rätt djur. Det är rent otroligt hur han kan välja att ta rätt spår och inte väljer ett spår från någon av de andra grisarna som sprungit iväg! Något som är så självklart för oss att det bara ska vara så att man inte ens har reflekterat över hur grymt just detta faktiskt är! Hundens nos är ett märkligt ”verktyg” som kan bli ett fantastiskt ”redskap” om det används på rätt sätt. 

​

​

Det är mörkt ute när Andreas parkerar bilen och han kliver ur för att göra sig i ordning.

Han får vandra en liten bit och när han närmar sig åtelplatsen så hör han ett fasligt oväsen vid tornet en bit bort. Vildsvinen hade hunnit före honom till åteln och nu slogs de och kämpade mot varandra för att hävda sig!

Han stannar upp en stund och lyssnar.

Funderar!

Hur skall han nu lägga upp taktiken!

​

Vinden ligger på från rätt håll och grisarna för ett förfärligt liv! Samtidigt som han hör deras ilskna skrik bestämmer han sig för att smyga sig fram!

​

Med tysta, smidiga steg tar han sig närmare. Sakta, men inte för sakta så de hinner ge sig av men inte heller för fort så att han skrämmer dem.

Ett steg i taget!

Han lyckas ta sig hela vägen fram till vakkojan, lutar sig mot den och tar stöd när han lägger upp geväret på axeln! 

Väntar in rätt gris.

Siktar noga och kramar sakta av!

Samtidigt som skottet går av ger sig vildsvinen iväg!

Det är ruskigt vad snabba de är. Andreas står kvar. Väntar. Efter en stund letar han upp skottplatsen! Där finner han lungblod!  Bra!

​

Då ligger grisen någonstans vilket är skönt eftersom han är där själv denna kväll. Ja inte helt själv förstås! Faxe är ju med förstås. Han ligger kvar i bilen och väntar och nu är det hans tur för även om han är säker på att grisen ligger så vet han ju inte vart!

 Andreas vänder tillbaka till bilen! Sätter på Faxe pejlhalsbandet och beger sig tillbaka ner till skottplatsen. När det är eftersök på vildsvin som gäller så brukar Faxe få frispåra stora delar av spåret!

Faxes säkerhet går först!

Den här gången känner Andreas sig tillräkligt säker på att grisen ligger så han släpper Faxe lös direkt. Han tar snabbt upp spårstarten och så bär det av men Andreas märker att det är lite svår terräng och Faxe får kämpa lite för att reda ut spåret! Surmarken är fylld av klarvatten nästan överallt och lite knivigt är det även för en så rutinerad näsa som Faxes. Men terrier som han är så ger han inte upp utan snor runt så vattnet skvätter runt benen på honom! Så hör Andreas att Faxe ger av ett par skall och Andreas beger sig bort mot det dike där grisen ramlat ner i! Faxe får lugga och slita lite innan Andreas fångar upp honom och berömmer!

Bra där! Duktig vovve!

Planen var att vi skulle lägga ett spår med klöv, nu i helgen, till honom men vi skjuter upp det ett par dagar för det är trots allt inte mycket som går upp mot ett spår i skarpt läge och en sak är säker….

Ingen jägare är ensam när han har sin eftersökshund med sig!

​

​

Att ha en wheaten som jakthund innebär ett ständigt ”upp till bevis”!

​

Är du inte pälsdjursallergiker och jägare så skaffar du högst troligt en mer präglad jaktras! Under så många år har Andreas och Faxe fått försöka högprestera för att bli accepterade av andra jägare! Att ständigt bli bemött med frågetecken om vad den där ”sällskapshunden” kan klara av är påfrestande och ibland tappar man liksom modet. Nu är Faxe sju år och varit med tillräkligt länge i gemet för ha knäppt ganska många på näsan men när de var och gjorde det förra eftersöket på den skadeskjutna älgen så innebar det att de öppnade ögonen för ytterligare en och annan tvivlare!

Det eftersöket var, återigen, ett av de grymmaste vi varit med om. Vilken kille han är och vad han går in för sin uppgift på ett rent magiskt vis. Hela han tänder till när det behövs och Andreas har verkligen lärt sig att han kan lita på sin hund till 100%  när det verkligen gäller.

​

Faxe blev skadad och det var ju lite värre än vad vi först trodde. Andreas lämnade skottplatsen, älgen och jaktlaget direkt när han såg att Faxe blödde från ögat! Inas fantastiske hundförare och ägare tog hand om alla grejer som behövde komma hem och körde hem det till oss så Andreas bara kunde åka direkt till jourhavande veterinärklinik. Det fanns de jägare som kanske tyckte att det kunde vara lite onödigt för det såg så ytligt ut! Men faktum är att det var det snabba beslutet i skogen om att åka som räddade Faxes syn! Hur som helst. Stygnen togs dagen innan julafton och han blev friskförklarad där och då! Bästa julklappen någonsin och dessutom verkade benet hålla bra efter sträckningen! Så himla skönt! Han fick ytterligare ett par dagars vila.

​

​

När Annandagen kom hade Andreas en heldag med jakt inplanerad på två olika ställen. På morgonen fick Faxe följa med en kortis. Det blev lite mindre jobb den turen. Han släpptes men bara lite kort. Vi ville se hur han skulle hålla med tanke på de skador han tidigare dragit på sig. Så kom Andreas hem igen för lunch och för att packa om i bilen igen. Faxe fick vara kvar hemma då men stod trynande kvar vid bilen i hopp om att få åka med. När han så inte fick göra det satte han sig på trappen, i solväggen och väntade. Han kändes lite trött, vilket säkert inte var så konstigt, och han har inte visat någon mer hälta. Däremot så måste det klia en del efter att stygnen togs så han ville gärna köra med huvudet i marken. Ja jisses vad det måste ha kliat. Så lite mer tratt och ytterligare några dagars vila fick det bli!

​

Dagarna gick och allt verkade läka fint! Så var det då dags att åka på vildsvinsjakt med samma jaktlag som de tidigare letade fram älgen åt. Ja en hel del ögon hade öppnats och de ville gärna att Faxe och Andreas skulle komma och leta grisar nu när Faxe visat sig ha riktigt bra ställande egenskaper!

​

Vid samlingen blev det så lite prat om just eftersöket och en hel del intressanta grejer kom upp. De berömde Faxes insats och skytten var överlycklig för när han insåg att det inte skulle bli något dödssök så trodde han aldrig att de skulle lyckas få tag på älgen. Nu lyckades de ju fint med uppdraget och Faxe var värd en extra korv där vid samlingen. De pratades en del om att de ville sitta och vaka vildsvin nattetid men att de inte hade någon bra eftersökshund att ringa in isf och Andreas fick lov att tala om att det hade de visst! Om de ville så var det bara att ringa! Överlyckliga jägare plitade ivrigt ner Andreas telefonnummer. Ja det här var ju toppen tyckte de!

​

​

Dessutom blev det prat om skallet de hade hört från hundarna i skogen när de höll fast den skadade älgen. Ett ljust skall och ett mörkt, ihärdigt skall som aldrig verkade vilja tystna utan bara matade på . Ja vilket fantastiskt skall den där Ina hade….. Ja nu var det åter dags för Andreas att bevisa…. Det var ju Faxe som hade stått för det där mörka skallet!

Ja, vad säger man?!

Wheaten kan…… IGEN! 

​

​

YES.... NU ÄR JAG MED IGEN!!!