​

Faxe är den grymmaste, tappraste, modigaste och BÄSTA hund jag vet!!! Shit vad jag är stolt och det bästa är att han är vår!!! Sträckningen han ådrog sig tidigare gjorde att vi tackade nej till släpp både lördag och söndag! Det fanns inte en tanke på att han skulle gå. Kan ha varit det lättaste beslut vi någonsin tagit ang honom. Faxe skulle vila!

​

Så ringde telefonen där telefonören hade hopp om att Faxe och Andreas skulle komma och leta fram en påskjuten älgtjur! Nu blev det huvudbry! Faxe kändes ganska pigg ändå. Han haltar inte längre och verkar pigg men tanken var verkligen vila, vila och åter vila! Nej, det här var inget lätt beslut! Älgen måste hittas. Faxe kändes hyfsad och detta skulle ju bli ett döds-sök på kanske 100 meter i spårlina. Älgen skulle hittas och Faxe skulle få aktiveras lite lätt i lina på ett kort spår. Kändes som en grej som alla vinner på. Så tillslut bestämde de sig för att åka ändå.

Sagt och gjort! Faxe släpps på skottplatsen och börjar spåra. Andreas hittar dock bara en blodfläck cirka 50 meter efter skottplatsen men de spårar vidare tills de kommer ut på en öppen klövervall. Nu bestämmer sig Andreas för att bryta. De har spårat tillräckligt långt för att inse att detta är inget döds-sök. Älgen är på benen och eftersom Faxe trots allt sträckte sig för ett tag sedan så vill de ha med ytterligare en hund. De bestämmer sig för att jaga rätt på en ställande älghund! De väljer att gå tillbaka till början av spåret. Därför vandrar de tillbaka till skottplatsen.

​

Denna gång släpps älghunden ”Ina” på först. När de ser att hon tar upp samma spår som Faxe tidigare gjort så känner de sig säkra på att de är på rätt spår. Skyttar var utplacerade efter de beräkningar som var att älgen inte hade gått iväg så långt. Nu grupperas de om. Ny posteringar görs runt den skog de tror att älgen gått in i! Nu släpper de på Faxe först på spåret igen i spårlina. Ina går bakom. Det tvekas lite om de faktiskt är på rätt spår. De hittar ju inget blod! Är de på väg åt fel håll?? Tillslut bestämmer de sig för det uppenbara; det är bara att lita på hundarna! De spårar över klövervallen och in mot en mosse. Påskjutna, skadade älgar brukar dra sig till vatten så det känns fortfarande som om de är på rätt spår. Fortfarande hittar de inget mer blod men det blir mer och mer drag i linan. Väl inne på moss-marken blir båda hundarna precis tokiga. Nu känns det som om de är nära, riktigt nära så Faxe släpps lös.

​

 Samtidigt lyckas den andre hundföraren hitta en sårlega. Älgen har legat här men gått upp igen när de kom. Snart ropar en av passkyttarna på radion att han sett en ensam älg komma springandes med den vita terriern i hälarna. Några minuter senare hörs de första skallen. Faxes skall!  

​

​

​

Då släpper de även lös Ina som snart är ikapp och ett nytt meddelande på radion hörs om att båda hundarna står och skäller på samma ställe! Andreas och Inas husse börjar smyga ikapp dem. När de nästan har kommit fram kommer nästa anrop. Det är rätt tjur. Den är skadad och går, därför, då och då ner på frambenen. Bra där! Nu har de kommit ikapp rätt djur. Bara resten kvar då!

Hundarna jobbar på med älgen. De håller den på plats på ett så himla fint sätt. De kämpar, skäller och hjälps åt vilket ger hundförarna en fin position och en enkel uppgift i att gå fram och avliva älgen. Andreas sätter dödande skott och hundförarna är så jättenöjda över sina hundar! Ina och Faxe har gjort ett jättejobb! De har varit bästa tänkbara eftersökshundar och skött sin svåra uppgift med bravur! Hundarna luggar så mycket de bara orkar i älgen. Jägarna i laget är supernöjda och uttrycker sin imponering över dagens eftersök! Då får Andreas se att Faxe har blod i ansiktet! Han tror först att det är blod från älgen som fastnat i Faxes päls. När han tar en närmare titt ser han att så inte är fallet. Faxe har två stora jack under höger öga ner mot nosen. Det ser ut att vara otäckt nära ögat! Shit!!! Nya beslut skall tas och det enda rätta är att åka raka vägen till veterinärstationen! Så blir det också. Andreas lämnar platsen och  tar sig direkt till bilen och beger sig raka vägen dit! På plats bestämmer sig veterinären att söva, raka, sy och ta en närmare titt på ögat för att se vad som kan ha hänt och vad som behöver göras. Så blir det också. De ber Andreas att komma tillbaka lite senare. När det så är dags att åka och hämta honom igen så har han fått fem stygn, fördelat på två ställen, under ögat. Hornhinnan är skadad och pupillen har dragit ihop sig! För det får han droppar som han direkt svarar positivt på! Tack, tack, tack för det! Han får åka hem med antiinflammatorisk ögonsalva, ögondroppar för utvidgning av pupill och smärtstillande. Imorgon skall han på återbesök för att följa upp statusen på ögat!

Var det rätt beslut att åka på eftersöket?! Ja, att han skulle rispas upp av en pinne eller gren eller vad det nu var är höjden av otur! Älgen skulle absolut fällas så fort som möjligt för att minimera dess lidande. Faxe var absolut rätt hund för jobbet med sin breda erfarenhet av eftersök. Det tillsammans med Inas ställande färdigheter var klockrent. Spåret visade sig vara värre än vad någon kunde föreställa sig innan! Vi hade nog alla räknat med hundra meter spår och döds-sök. Istället blev det nu  3,5 kilometers jobb och skadeskjuten älgtjur! Haltar Faxe? Nej! Har han ont? Ja! Nu blir det vila i minst 10 dagar innan stygnen skall tas! Är vi fantastiskt nöjda och stolta? JA!!! Älskade, fantastiska vovve, vad vi är glada i dig!!!! Krya nu på dig snabbt och bli fort bra igen!!

​

​

​

Nu hoppas vi att det läker och blir bra fort.

Den 12/12-2014

​

Att något varit lite galet, det var ganska uppenbart, men hur galet det visste vi inte. För några månader sedan gick Faxe under behandling för, bland annat, inflammerad bog! Behandlingen gjorde nytta och han blev friskförklarad. Inga tecken på hälta längre och han var tillbaka till sitt vanliga jag. Så skönt och tacksamt att vi kom i kontakt med Marie Dimsjö på Dimmans hundhälsa! Vilken fantastisk person hon är! Engagerad, omtänksam, med ett genuint intresse och hunden! Dessutom har hon ett lugn som får mig att framstå som en orkan! Kort sagt, en perfekt person på så rätt plats!

Hmmm ... känns lite där du....

​

Nu var det så dags igen. Återigen markerade han lite lätt och det på höger framben igen! Han har inte samma driv i benen alls och inte ens på jakten, förra helgen, kände Andreas igen honom!  Shit, shit, shit!!! Har det nu kommit tillbaka!?? Ett par snabba meddelanden, på facebook, och så hade jag åter bokat in ett hembesök av Dimmans hundhälsa ett par dagar senare! Hon känner över Faxe uppifrån och ner. Då och då lutar sig Faxe mot henne. Vilar sitt huvud mot hennes axel. Dimsjö börjar med att kolla hans bogar, känner över ryggen och fortsätter neråt.

​

När hon kommer till frambenen och börjar jobba sig neråt ser till och med jag att det är där felet sitter. Faxe börjar smacka, gäspa ljudligt, slicka sig runt munnen och flämtar! Hans bogar är ok! Hon känner ingenting där och ingenting i ryggen! Hon säger att han har stått sig jättebra sedan sist men han har en kraftig sträckning i höger framben! Ordinationen är; endast koppelpromenader, inget lös i trädgården, inget bus med andra hundar, kyla frambenet efter promenaderna och tass-dränage i en till två veckor framöver! Jahaja, vår plan för lördagen var; Ensam jakthund, en hel-dag, gris och hjort! Detta rimmar ju ganska illa så nu blåses jakten av och Dimsjös order skall strängeligen följas! Nu är det fokus på att snabbt bli bra igen som gäller! Men innan det vänder så skulle vi räkna med att han blir lite sämre idag och imorgon efter behandlingen! Nu sover han så gott i soffan och det är inget annat att göra än att vila, vila, vila!

​

  .....aaaajjj där gör det riktig ont!!!!

​

​

Nära skjuter ingen hare… ja eller älg då som det gäller i det här fallet!

Jag och barnen hinner inte komma upp för trappan för att väcka pappa med kaffe på sängen innan jag hör att telefonen hunnit före. Andreas sitter på sängen-kanten och pratar i mobilen. Jag sätter ner fika-brickan mitt på sängen och barnen kryper upp runt dem. Faxe ligger längst ner i fotändan och blir klart intresserad av det faktum att det luktar leverpastej.

​

Andreas lägger på luren och jag vet redan att han är på språng. En snabb frukost och så paketöppning i raketfart. Sedan sveper han nerför trappan. Faxe hinner få sin leverpastej innan även han susar nerför trappan. Snart är de iväg. Jägarna hade sent kvällen innan sett älgar gå på marken i lugn och ro så när morgonen kom ringde de ihop sitt lag och sedan ringde de Andreas. Det är inte alltid jakten är så välplanerad. Nu hade Andreas en stund till övers på morgonkvisten och kunde hänga på men då var han tvungen att åka NU för att verkligen hinna hem igen i tid! Förmodligen var detta nog dessutom en rätt hyfsad farsdagspresent trots allt! ;-)

UPP»

​

Planen är redan lagd sedan telefonsamtalet. Andreas vet vart han ska gå in med Faxe och nu är det bara att hoppas på att den lilla grupp med tjurar som sågs igår hållit sig i närheten! Så blev det då ett upptag! Faxe sätter upp näsan i vinden och drar iväg. Det är en grupp på fyra tjurar som ger sig av med Faxe efter dem. Dessvärre fanns inga passkyttar där de sprang. Så går en av dem loss ur klungan och vänder tillbaka. De kommer allt närmare. Andreas förstår att de kommer mot honom. Han osäkrar och lägger upp bössan. Han är redo. Väntar. Håller sig samlad och kontrollerad. Chansen att han kan skjuta en fin älgtjur för Faxe är så nära nu. Så kommer då Faxe med en ståtlig älgtjur på ett så där lagom retligt avstånd. Med retligt så menar jag att tjuren kom i perfekt skottläge men var inte ett okej djur att skjuta på grund av hornens taggantal så de får löpa vidare. Snart försvinner de ur synhåll. Allt som finns kvar är möjlighet som blev en omöjlighet. Så fruktansvärt nära men ändå så långt bort! Faxe kom att göra ett upptag till, denna morgon, på älg som sedan visade sig dra iväg åt helt fel håll.  Ja det är precis så det kan vara ibland. Bara att gilla läget och uppskatta en fantastisk dag i skogen med en upplevelse som är få förunnade.  De är snart hemma igen. Nöjda, blöta och trötta! En bra start på dagen, för en jägare och hans jakthund, helt enkelt!

​

​

 " Det var ju lite taskigt där med älgarna, men vi hade en fin fars dag ändå du husse!"

​

​

Telefonen ringer och Andreas hinner inte lägga på innan han har hoppat i jaktkläderna. Det där med att vara eftersöksekipage på jour är allt lite speciellt ändå. Det tar verkligen inte många minuter innan de sitter i bilen och är på väg. Skytten står och väntar på dem när de kommer fram. Han berättar att det sprang grisar lite överallt när de skulle sätta sig att vaka, men så fick en av dem skottmöjlighet och tog den.  En stund senare ringer de och nu är Andreas på plats med Faxe.

Som vanligt när det gäller eftersök på gris så får Faxe frispåra. Alltså har han inget spårhalsband och ingen lina som Andreas håller i. Det är bara reflexhalsband och pejlhalsband som gäller. Så släpps Faxe lös och tar upp något som jägarna säger är åt fel håll. Det var som sagt mycket gris och Faxe har tagit första spår han kommit på och inte det som var skjutet. Han kallas tillbaka och så släpper de istället på honom, på det lilla blod som de har hittat!

Efter det går det fort och en kort stund senare lyser de med ficklampan mot honom och ser reflexhalsbandet guppa upp och ner. Andreas säger att de nog kan gå fram nu för det ser ut som om Faxe står och luggar grisen för fullt. Mycket riktigt och jägarna är så nöjda att medjägaren undrar om han kan få skriva upp dem på listan på eftersöksekipage som han har i sitt lag. Det är visserligen en lite längre bit bort, men glada och ödmjuka inför deras entusiasm så tackar de ja till detta innan de skakar hand och beger sig hemåt igen. Kvällens uppdrag är utfört och de kan nöjda och belåtna krypa upp i tv soffan här hemma igen. 

​

​

​

Ni som läste förra inlägget vet att jag då hoppades på en lika lyckad förmiddag i skogen som då!

Nu blev det inte riktigt så!

Det blev en lika lyckad EFTERMIDDAG!!!

Nej förresten, den blev inte lika lyckad!

Den blev ännu bättre!!!

​

Det skulle vara Faxe och tre stycken Gråhundar denna dag när jaktlaget samlades för att jaga älg. Det var en ganska gråtrist morgon. Vinden bet i deras kinder och regnet var så där lite otrevligt och framförallt onödigt men vad gör det när alla är på ett så strålande humör? När det så var dags att släppa på Faxe gav sig Andreas iväg till det ställe som var tänkt för dem. De visste att en ko och kalv gick där så visst fanns det förhoppningar. Det dröjde en liten stund men så tog Faxe upp ett spår och gav sig efter något som visade sig vara två rådjur.

 En passkytt ropar i radion att han sett en älgko med två kalvar passera samtidigt som Faxe drog förbi med rådjuren!

​

​

 Beslut skulle tas och man bestämde att avvakta. Faxe driver rådjuren några hundra meter sedan släpper han och kommer tillbaka mot Andreas men när han kommer till det ställe som älgarna har passerat viker han av från Andreas och tar upp deras spår istället ...och så bär det av. Han får upp älgarna och driver dem rakt mot en passkytt som lätt kan avfyra dödande skott! Faxe fortsätter efter de övriga två som drar vidare och han hänger på några hundra meter innan han vänder tillbaka mot husse. Där fångar skytten upp honom. Faxe släpps på skottplatsen och får spåra upp kalven som ramlat en bit därifrån! Bra jobbat! Så bra jobbat Team Faxe och Andreas!

"Tre stolta herrar"

​

SÅÅÅÅÅ typiskt! Ja nästan på gränsen till retfullt!

Kvällen innan så pratade jag och Andreas om att jag kanske skulle hänga på honom och Faxe ut i skogen när de skulle släppa. Jag brukar ju försöka göra det på hemmaplan i alla fall en gång per år. Det här skulle ha blivit den gången men så kollade vi in väderprognosen och eftersom den var väldigt grå och trist och minst sagt blöt så bestämde vi att vi kan ta det en gång lite längre fram istället! Eftersom ett av mina intressen är att fota så tycker jag att det är lite extra roligt om jag kan få med mig kameran ut också. Tänk att fånga Faxe på bild i ett rådjursdrev eller kanske när han ställer en älg eller…. Ja, som jag ser det finns det en massa anledningar att ta med kameran ut! Andreas är ju av en annan uppfattning såklart! Han har ju lite annat att hålla koll på när han är ute förstås.

Så blev kvällen till natt och natten till morgon, ja till och med väldig tidig morgon! Det hade knappt blivit ljust när de gav sig av. Just nu var det uppehåll efter en lång regnig natt så det var lika bra att passa på innan nästa skur! Jag går lite här hemma och trampar när de far. Hade det inte varit så tidigt så hade jag nog försökt få barnvakt ändå och hängt på. Nu ville jag inte ringa och väcka upp nära och kära utan får vackert se på när de drar!

​

​

 Jag och store sonen, som är vaken, sätter oss till rätta i soffan och morronmyser lite och det hinner inte gå så väldigt lång tid innan telefonen ringer! Det är Andreas. Han ringer inte speciellt ofta när de är på jakt. Så hjärtat hoppar alltid över några slag de gånger han gör det! Jag tror av någon anledning alltid det värsta! Att något ska ha hänt Faxe eller… Äsch, jag vet inte vad jag tror egentligen. Men det är nog bara att erkänna att sedan de började jaga gris så är jag aningens mer nervös när de är iväg näven om det inte var tänkt gris idag.

Hur som helst! Denna grå-trista morgon knäppte Andreas, som så många gånger förr, pejlhalsbandet runt Faxes hals och släppte iväg honom. Handenheten startas upp och visar att det är dåligt med batteri på hundhalsbandet. Typiskt! Han trär sedan geväret över axeln och vandrar efter.  Det dröjer inte länge förrän han hör Faxes stånd-skall och tar en titt på handenheten.  Faxes halsband är dött! Andreas har ingen aning om exakt var de befinner sig eller hur långt bort han är. Sakta börjar han smyga i den riktning ljudet kommer från och när han väl är frame, på kanske 20 meters avstånd, ser han hur Faxe jobbar för att hålla en ilsken älgtjur fast. Älgen markerar tydligt att han inte vill ha Faxe där när han sparkar med frambenen mot honom. Då och då gör den även utfall. Faxe ger sig inte utan gör allt han kan för att hålla honom kvar. Andreas spanar en kort stund på dem medan han gör en bedömning av läget! Älgen är inte skjutbar då de bara har kalv att skjuta. Annars hade det varit fullt möjligt denna gång att fälla. Nej, det alternativet finns helt enkelt inte och det känns inte helt tryggt för Faxe där han jobbar heller. Ett avslut måste göras och när det inte kan bli via skott så bestämmer sig Andreas för att hojta till och väsnas. Älgen stannar upp en kort, kort stund och bestämmer sig sedan för att ge sig av! Faxe hänger på tjuren och är inte beredd att släppa iväg den riktigt än. Det är bara för Andreas att vänta ut och se vad som händer. Det tar en stund men sedan släpper Faxe och kommer tillbaka till husse.

Bra där. Det blev en lyckad morgon och när de sedan kommer hem igen så är det med en grym känsla i kroppen! Faxe har skällt årets första älg och det i cirka 20 minuter innan Andreas bröt. Nu kan man verkligen säga att jaktsäsongen är igång på allvar och nästa helg är det åter dags igen. Ett älglag en bit ifrån oss har ringt och bett att de ska komma och släppa! Förhoppningarna om en repris av dagen finns naturligtvis där. Bara att hålla tummarna på ytterligare en spännande morgon i skogen!

​

1 oktober och äntligen får man släppa hund vid jakt! Ja, verkligen äntligen och ibland undrar jag nästan vem som har längtat mest, husse eller hund!

​

​

Bagageluckan öppnas så att Andreas kan packa bilen full med diverse nödvändiga grejer och den första diverse-saken på plats - ja det är Faxe det!

​

- Vem bryr sig om ifall husse hunnit flytta över bilburen hit?

- Ja inte Faxe iaf! Vad han vill med dagen är ganska tydlig!

- GLÖM MIG EJ!

​

Ja det är i o för sig ganska liten risk att han blir kvar här hemma när husse åker till skogen för att jaga, för sedan Faxe kommit till oss har Andreas insett att det finns ingen roligare jakt än när han får gå med sin hund!

​

Jag älskar när han sedan vilar ut på gräsmattan bland alla vackert färgade höst löv. Det där en nöjd och tillfreds vovve som sover där!

-” Var försiktig”, sa någon! Ja så är det ju! Vi är så väl medvetna om att varje gång de ger sig ut i skogen kan vara den sista. Det finns verkligen ingen garanti för i vilket skick Andreas kommer hem med honom. En olycka händer så lätt och kanske är det just därför som han är lite extra för oss på ngt vis. Det går verkligen inte att ta honom för given. Varje dag tillsammans med honom kan vara den sista. Det gäller att njuta av var dag och ta tillvara på den!

​

 Ja,ja! Hur som helst! Denna höst kan vara den höst som kommer vara svårast att få till det där med jakten över huvud taget! Ironiskt nog så är detta det år som verkar ha mest att erbjuda. Både Andreas och jag är åter igång med jobbet på allvar där jag även jobbar helger och med tre barn på fyra år och nedåt så är tiden en brist vara. Börjar man även tänka på allt som borde göras med hus och trädgård och…… Ja då förstår jag inte alls hur vi ska lyckas klämma in det där andra. Ändå gör man ju det. Prioriteringar, prioriteringar!

Så var det ju det där med erbjudanden! Inom loppet av några dagar har Andreas fått några spännande samtal! Två olika jaktlag har ringt och bett om att få ha dem som eftersöksekipage och i alla fall i det ena jaktlaget ska de även få släppa. Allt är inte klart än och mycket handlar om hur det fungerar på hemmaplan. Jag kan prata prioriteringar hur mycket jag vill men saken är säker att utan nära och kära som på så många vis ställer upp så hade dessa erbjudanden inte varit att tänka på ens. Så var det en sak till! Ytterligare ett erbjudande att ta i betänk. Att bli eftersöksekipage hos polisen! Det vore väl något det va??! Tänk vilka möjligheter det skulle innebära att få träna spårningen utan att dra klöv varje gång. Det skulle vara så kul och så nyttigt, ja riktigt lärorikt! Återigen skulle det kräva en del men det skulle verkligen vara värt det! Höstens vindar blåser i medvind just nu och det är bara att följa med! 

​

Två nöjda följeslagare på väg till höstens första jakt!

​

Jamen se där!!!  De regnar i Borås idag!

Otippat??! ;-)

Ja ja vad gör det när man har sol i sinnet!??

​

När jag åker till utställningen så känner jag mig faktiskt lite taggad. Tro det eller ej men jag tycker att det ska bli riktigt roligt! Ska bli kul att se om vi gjort några framsteg alls. Väl framme så sätts tälten upp, all packning ska bäras i och Faxe ska bli klippt av Kickie! Hej och hå och rätt som det är så är det redan dags att dra igång!

Men innan det är dags att gå in i ringen så händer ngt som sänker mitt humör och jag blir både irriterad, besviken och lite ledsen. Någon kommer in i tältet och påpekar att inte ska Faxe protestera så där som han gör vi har ju faktiskt varit på utställning förr och dens arbetande hund gjorde inte så här och Faxe borde inte göra så här bara för att han är jakthund! Absolut, det ska han inte göra och jag är den första att hålla med men det som gör mig så ledsen är att varför ska inte vi få vara lite nybörjare på ngt?! Om någon tränar agility, sök eller lydnad så klappar man varandra på axeln och säger att nästa gång går det bättre eller tänk på det här eller pröva detta! Varför händer det motsatta nu!??  Vi har gjort 7 utställningar. Med dagens är det tre stycken i år och innan det var det uppehåll på några år. Jag försvarar mig lite med att vi har fått jobba en del med skallet i jakten på honom och att det trots allt är viktigare för oss att han fungerar just i skogen än i utställningsringen! Detta är jätte onödigt av mig och samtidigt så kan jag undra varför jag ens ska behöva försvara mig. Vi försöker jobba och träna på detta och jag är så glad för att han fungerar som han gör i eftersök, jakt och familjesituationen han lever och det är ju trots allt det viktigaste för mig och det liv vi lever och inte sjutton håller han på så här hemma eller på andra saker vi gör och…. … Äsch bla bla bla! Nu sitter jag här och försvarar mig igen och det gör mig lite irriterad!

 Dessutom blev jag helt plötsligt nervös igen och gissa vem som känner av detta! Jag går in i ringen och tänker att måtte han bara vara tyst för vad ska alla andra tänka om oss annars! Han gnäller lite i början och mitt hjärta slår lite fortare men vi travar runt i ringen som vi ska, Faxe låter sig kännas och klämmas på utan några problem men när det är dags att stå stilla för den skriftliga bedömningen så protesterar han. Han vill inte stå stilla här. Shit min hund är inte lugn och perfekt som han borde och jag glömmer att andas lite. Jag tar ett snabbt beslut att mitt mål med bedömningen just nu får bli att han ska stå still och hålla tyst. Därför tar jag tag i halsbandet med ena handen och sätter en hand mellan bakbenen, vid kolorna, på honom och lyfter försiktigt isär i ett försök att få honom stå någorlunda och håller honom där. Målet blir nått. Han står still och är tyst. Bra men jag ser att ryggen inte är speciellt bra på det där vis som jag vet blir när jag gör som jag gjorde. Skit också! Vad ska jag göra nu!!?? Då kommer jag på de där orden som brukar få honom att stå fint här hemma och visst fungerar det. Han ställer upp sig , sträcker på halsen och viftar på svansen men för sent. Domaren är klar och jag får gå ut igen! Besviken?? Absolut! Av många anledningar! På kritiklappen får han mycket riktigt nedslag på ryggen. Mycket retligt för annars så fin kritik!  Jag gjorde några missar men lärde mig på dem och kommer troligtvis inte göra så igen!

På vägen hem filosoferar jag lite över dagen och kommer fram till att jag trots allt är ganska glad och nöjd över den!  Jag fick träna och trots allt träffa, en hel del, glada trevliga människor som faktiskt kan ge lite positiv feedback och en kram! Faxe VAR faktiskt mkt lugnare och skötte sig bra med tanke på hur det har varit. Det känns som om vi gör framsteg och är på rätt väg. Jag åkte ju dessutom, hem med en nyklippt hund och bara det är ju så skönt! Dagens guldkorn var nog trots allt Faxes fina avkommor som var med idag! Amelia-lyckan ”Amelia” och Dollywoods Love get ready ”Doglas” vann sina respektive juniorklasser med varsitt Ck och Amelia blev ju dessutom fjärde bästa tik! Att det går bra för mina barnbarn är så fantastiskt kul och det värmer varmare än alla solstrålar i världen! En dyblöt dag är till ända och nu återstår allt det där efterarbetet. Tält ska hängas upp på tork, kläder ska tvättas och papper ska plockas i ordning på men jag gör det trots allt med en skön känsla i kroppen! Jag är allt nöjd över dagen som varit. Trött, blöt och kall… men nöjd!

​

Faxes dotter Lyckson Amelea-Lyckan vinner juniorklassen och slutar som 4a Bästa tik!

Visad av Hilda Björk Fridriksdottir !

Hemma på stenen är Faxe kung !

Snabba spår!

Halleluja för vår dunge! Jag vet att jag har sagt det förut men rackarns vad bra det är att ha den ibland! Som nu tillexempel när jag är hemma några timmar själv med tvillingarna och med Faxe!

​

Jag prövade igår att lägga ett spår i trädgården medan de små sov ute i vagnen. Jag la det och sedan gick jag det med en gång så jag skulle hinna innan det var dags att väcka dem igen! Jodå, han hittade klöven, även om jag tyckte att det började lite ofokuserat, och vi hann innan det var dags att plocka upp de små! Lite stressigt men genomförbart!

Idag packade jag i de små i vagnen och gick ut för att lägga spåret i vår dunge. Vid grinden möts jag av grannens tik som lufsade runt där och tyckte att det var jättekul att jag kom och hälsade henne välkommen…….

​

Hur som helst så fick jag spåret lagt och under tiden fick faxe öva på passivitet vid garaget. En promenad senare så var det dags att släppa på Faxe! När vi kom till grinden sprang Faxe fram och tillbaka längs nätet. Vädrade och nosade! Skit också! Jag kunde ju önska att det var spåret, som gick bara ett par meter innanför, han kände men jag antar att det var tik-besökarens dofter som var lite extra intressanta just nu! Jaja, bara att ge sig ut och se vad som händer. Jag visade på några meter från start och manade till sök. Ja jisses, smack på bara! En klar förbättring redan från igår! Så skönt!!! Sedan tuffade han på en bra bit. Som vanligt när det är i dungen jag lägger ett spår så snirklar jag till det ganska rejält både för att öka svårighetsgraden och för att få lite längd på det! Rätt vad det var bröt han av och jag fattade verkligen inte varför förrän jag kom på att jag hade snirklat upp det några meter därifrån. Jag tror det var det han kände. Jag lät honom vara för att se vad som händer nu. Skulle han hoppa på spåret där och liksom skippa den biten som han annars skulle fortsatt på! Då tvärnitar han. Liksom stannar upp och funderar som det ser ut sedan vänder han om och går tillbaka dit han bröt av spåret! YES! Hjärtat slår en liten lyckovolt! Han är åter på spåret och tuffar vidare!

Vid ett ställe lyfter han på nosen och vädrar in i skogen åt det håll som tiken sprang! Jag kommenderar till sök och vi drar iväg igen! Vid liljekonvaljerna cirklar han en gång innan han åter är på. Under tiden passar jag på att dra ett djupt andetag för jisses vad gott det doftar nu!! Sedan ökar Faxe takten och nästan småspringer framåt. Han är nära klöven nu och han vet det! Sedan säger det bara smack när han hittar klöven! Svansen viftar glatt medan han tuggar! Se där! Idag var klöven till och med god! En lycklig vovve hoppar och skuttar in genom grinden med klöven i munnen och jag låter honom tugga en stund innan den åter hamnar i frysen! En massa berömmande ord och mina händer smeker han päls. Så där! Nu kanske han håller sig nöjd och belåten en stund i värmen! Jag vet att idag är, iallafall, jag det!

 Ahh ett spår"

Hoppsan, vart tog det vägen? Kollar runt lite då.."

​

​

Här var det! Full ös "

​

Nu e' de' näära..."

​

Häär e' den ju !!!

​

​

​

​

En annorlunda cirkus!

Ringträningarna ledde till något annat. Det visade sig vara en hundmassör där vid dessa tillfällen! Jag hade under en tid anat att det var något med Faxe som gjorde att han inte var på topp. Jag tyckte bland annat att det var svårt att få in drivet i hans steg och att han inte ville sträcka ut i sina ben så mycket som jag tyckte han borde kunna. Efter jaktsäsongen haltade han ju också på höger fram. Efter en del tips från Kickie lyckades jag klura ut att han nog hade ont i höger bog och började massera. Detta verkade hjälpa och hältan försvann men jag kände mig inte helt nöjd ändå!

Massören på ringträningens dom var att han hade en inflamation i höger bog, vätska under huden problem i ryggmuskulaturen och att hans benmuskler fram och bak var väldigt korta! Stackars fina kille! Det där måste ha varit ett väldigt ömmande problem för honom och han sattes på behandling. Ett par dagar innan första utställningen så var hon på ett hembesök hos oss och det verkade gå åt rätt håll men benmusklerna var fortfarande allt för korta! Jag fick lära mig att stretcha honom och hoppas nu att det kan göra nytta. Det kan ju vara användbart till jaktsäsongen drar igång igen i alla fall! Att det inte skulle hinna hjälpa honom till helgens utställningar, det visste vi!

​

Första utställningsdagen gick så där. Faxe var vråltaggad, jag var skit nervös och resultatet därefter! Dag två gjorde mig mer nöjd och jag fick ett bra resultat. Jag sa innan dessa dagar att får jag bara excellent, fin kritik och en massa övning så är jag nöjd! Jamen just det fick jag med mig hem! Dessutom har jag, under dessa två dagar, fått träffa fantastiska, stöttande människor som gett oss fina hejarop och en massa tips och idéer! Vi har kramats, pratat och skrattat en massa! Dessa människor, och för de som på annat vis stöttat, är jag speciellt tacksam för! Jag har haft ett par givande dagar. Nu är det bara att bestämma mig för om jag ska gå på någon mer utställning i sommar. Jag har ju en hund som tydligt talar om att han tycker att detta inte är speciellt roligt och kontrollfreaket i mig har så svårt att slappna av! Ska jag då kanske låta honom slippa eller ska vi öva mer och se om vi kan lyckas lära oss att älska det här?! Ja det är frågan! Man tvingar väl inte, till exempel, en hund som älskar agility att jaga till exempel om den inte vill? Första steget blir hur som helst att fortsätta behandla Faxes stela muskler och att gå på någon mer ringträning!

UPP»

​

​

​

Någon fin sa något klokt till mig som jag nu funderar lite extra på;

” Faxe har ju egentligen inget mer att bevisa!

Han är en fantastisk familjehund och toppen med era barn. Han kan spåra upp vad helst ni ber honom om och han kan jaga de stora vildsvinsgrisarna. Dessutom har han faktiskt bra utställningsmeriter! Han är ju perfekt som han är!

Han är ingen dålig hund bara för att han inte trivs i utställningsringen! Han har gjort så mkt bra för rasen och för er att han inte behöver visa så mycket mer”

​

Någon annan snäll människa sa –”att det som är så häftigt med honom är hur han ena stunden kan stå över en vildsvinsgalt i skogen och i nästa ligga och mysa mellan tvillingarna!”
Ytterligare en fantastisk människa sa –”

Men du, det var ju inte så illa! Det är ju bara när han blir stående stilla som han blir frustrerad, han sköter ju sig jättefint när ni rör er runt i ringen, och han bryr sig inte ett dugg om de andra hanarna - det finns massor av saker att vara glad och nöjd över! ”
 Nästa omtänksamma sa –”När han märker att ni har kul tillsammans kommer han också att gilla det! Ta in det som de säger på kursen men anpassa det efter dig och Faxe!”

​

Jamen precis så är det och jag blir så lycklig och glad för alla snälla ord!  Jag är tok-glad för Faxe och för den han är! Han är min lilla pärla och mattes älskade lilla hjärta!

Om jag anmäler till fler utställningar så gör jag det bara för att jag själv inte är beredd på att ge upp det här än. Tro det eller ej men sakta och säkert börjar jag tycka att det är både spännande och roligt. Kanske kan mina nerver slappna av då och kanske kan vi tillsammans lyckas upptäcka ett nytt nöje?? Vi får se men först blir det fokus på att få ordning på Faxes muskler och att försöka hinna med lite passivitetsträning och några ringträningar (Det är ganska uppenbart att de tre jag hitintills gjort inte gör saken klar direkt! ;-))  

Kanske, kanske, kanske kan vi då göra comeback i utställningsringen men inte för att han har något att bevisa för han är tillräckligt bra som han är! Det bästa av allt är att han är vår!

​

​

​

​

​

​

12/4-2014

”Regnet det bara öser ner”……… Trallala Tamdadam-TRÅKVÄDER!!!

Nu hade vi varit så där bortskämda med vackert, underbart vårväder och nu bara blött, blött, blött i ett par dagar! Konstigt vad hemskt mycket lättare det är att vänja sig vid solsken än det motsatta! Hur som helst. Några, lite onödigt, stillasittande dagar har lett till att när regnet äntligen har avtagit så kändes en uteaktivitet på sin plats! Dags att tina en klöv igen!!! 

Tidigare har det mest varit jag som lagt spåret och Andreas som gått det men det senaste har vi vänt på ordningen några gånger. Måste säga att det är mycket roligare att hänga i ett snöre bakom Faxe än att ha en klöv hängandes i ett snöre bakom mig! Hur som helst så drog Andreas spåret den här gången och jag gick det.  Han kom in och berättade vart det började och vi traskade ut. Jag visade på Faxe och han tog upp ett spår. Lika spännande varje gång om han tar upp rätt tycker jag! Sedan bar det, hur som helst, iväg. Faxe tuffar på genom skogen och kommer till en U-sväng! Där blir tåget en rallybil som kör av och brötar i diket. Att han är fel det märker jag nu för lilla jag har lärt mig att märka och framför allt FATTA en hel del signaler! Klapp på axeln till mig medan jag väntar ut Faxe. Jodå, lille herr okoncentrerad fokuserar igen och rallybilen är åter på banan! Det är, enligt mig, lite häftigt att se när det blir fel på det här viset. Hur han gör för att ta sig tillbaka och det går så fort och lätt. Så vänder spåret tillbaka och han tuffar på igen. Näsan i backen och han är helt med mig igen! Skönt! Skuttar över stockar och duckar under grangrenar. Över en liten skogsväg och längs en viltstig. Uppför en liten minikulle och nerför densamme. Sedan tar han klöven i munnen. Framme! Jag berömmer, knyter loss klöven och han får bära den hem till oss. Det är lite lustigt det där för han bär den så stolt hem och när jag kopplar loss honom skuttar han iväg några meter med den i munnen. Han rullar runt med den i munnen sedan ställer han sig upp, släpper klöven, skakar på sig och går därifrån. Att en grisklöv inte är lika god som till exempel en rådjursklöv är helt klart i alla fall!

​

​

Dagen efter är inte Andreas hemma men jag har sparat klöven framme sedan gårdagen. När tvillingarna somnat sin middagslur tar jag med treåringen ut och lägger ett lite kortare spår i vår dunge. Tack gode gud för den! Det är så perfekt vid sådana här tillfällen! För att få lite längd och svårighetsgrad på spåret och trots mindre yta så blir det väldigt snirkligt ist. Tiden är lite knapp innan de små vaknar så jag släpper på Faxe direkt. Den här gången hade jag några små ”milstolpar” för att se om det verkligen var klöven han spårade och inte mig. Det såg förmodligen ganska kul ut när jag, till exempel, kramade ett träd när gick så nära jag kunde på vänstersidan av det med klöven så långt åt höger som det bara gick! Jag vet inte om jag ens behövde vara så fundersam på vad han spårar eftersom han har gått så bra på eftersöken med husse på jakt men lite spännande var det. Jodå, han gick på högersidan om det där trädet! Samma visa igen när han hittat klöven.  Bar den in genom grinden. Skuttade runt lite. Blängde på mig och sedan gick han och ”bökade” ner klöven i rabatten! Jahaja! Antingen var han inte hungrig eller så tyckte han att det var färdigspårat nu på ett tag! ;-)

​

​

​

 Hugo var av en helt annan åsikt iallfall! Han bad mig om att få lägga ett spår till Faxe och att få spåra. Tja, varför inte??! Sagt och gjort. Jag gav honom lite lätta instruktioner. Sedan lommade Hugo iväg över gräsmattan med klöven över axeln. Släppte ner klöven på gräsmattan och sprang iväg i en väldans fart med den studsandes efter sig på gräset och rakt in i fotbollsmålet! Släppte den och sprang tillbaka till oss. Jag manade Faxe till sök och Hugo höll längst bak i spårlinan. Tio meter senare var de i mål. Bokstavligt talat! Faxe bara blängde på klöven men Hugo ville försöka igen! Okej! Ett litet spår till. Jag ber Hugo att dra ett rakt och kort spår vid björkarna och avsluta vid soptunnan. Sagt och gjort. Hugo rusar iväg igen med klöven studsandes efter sig. Tänk vad det kan vara svårt för en, snart, fyra åring att gå ibland! Han lägger klöven vid tunnan, springer tillbaka, tar spårlinan och manar själv till sök! Hahaha nu blev det lite rörigt kan jag säga och skrattandes åt deras cirkus går jag efter för att försöka styra upp clownerna och de sista metrarna spårar Faxe med Hugo efter sig. De kommer fram till klöven men Faxe verkar tycka att den ska ligga i tunnan ist och går därifrån! Det är nog dags att sluta spåra nu. Jag har alltid tyckt att det där med spår är en väldigt bra uppgift/aktivitet för hunden men just nu måste jag säga att det är en bra aktivitet för hela familjen!